Att föda ett dött barn : vården vid förlossningen och kvinnans situation tre år efter barnets död

Syftet med avhandlingen var att undersöka psykiska symtom och välbefinnande hos kvinnor tre år efter födelsen av ett dött barn och om omhändertagandet i samband med barnets födelse påverkar risken for symtom. Ytterligare syften var att beskriva kvinnans möte med sitt döda barn och hennes uppfattning av det känslomässiga stöd hon fått i samband med barnets födelse. Studierna är populationsbaserade och inkluderar kvinnor i Sverige. Informationen inhämtades via ett postat anonymt frågeformulär 1994 och analyserades med epidemiologisk metodik. I studie I ingår 17 kvinnor som fött ett dött barn och 16 kvinnor (kontroller) som fött ett levande barn 1990, undersökningen gav data för att formulera hypoteser. Studie II till V omfattar 380 kvinnor som fött ett dött barn och 379 kvinnor (kontroller) som fött ett levandebarn 1991. Information erhölls från 636 (84%) kvinnor, 314 (83%) vars barnföddes dött och 322 (85%) som fött ett levande barn. Studie VI är en registerstudie med de 759 kvinnor som ingår i studie II-V och informationen inhämtades via Medicinska Födelseregistret och Patientregistret.

Vården i samband med förlossningen har betydelse för kvinnans psykiska hälsa långt efter barnets födelse. Studien tyder på att det är viktigt för kvinnans välbefinnande på sikt att hon får möjlighet att knyta an till sitt döda barn. Kvinnor som fött ett dött barn och fått ett adekvat omhändertagande före och efter förlossningen hade tre år senare likartade förutsättningar till fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande som kvinnor som fött ett levande barn. En lugn atmosfär där mamman kan tillbringa så lång tid som hon själv behöver med sitt döda barn och bevarandet av minnen som ett kvalitativt bra och välarrangerat fotografi av barnet, en hårlock, hand- och fotavtryck från barnet och en ultraljudsbild, är betydelsefullt för kvinnan. Över 90 procent av kvinnorna vars barn föddes dött tyckte att personalen visat deras dödabarn respekt och nästan 80 procent att personalen visat deras barn ömhet. Fler än 80 procent av kvinnorna tyckte att personalen hade förmedlat ett bra känslomässigt stöd under förlossningen och över hälften av kvinnorna vars barn föddes dött tyckte att förlossningen var ett fint minne. För många kvinnor är det ändamålsenligt att inducera förlossningen efter konstaterandet av barnets död så snart kvinnan önskar. Troligtvis är det viktigt att minimera risken förytterligare psykiska belastningar under väntetiden fram till induktionen.

Kvinnor vars barn dött var tre år efter förlossningen oftare tillfredsställda med sin relation till barnets far och sin hem- och familjesituation jämfört med kvinnorna som fött ett levande barn, men kvinnorna som mist sitt barn hade oftare en lägre självkänsla, speciellt om de inte fått ett nytt barn efter det döda barnets födelse. Förlusten av barnet ökar inte risken för skilsmässa men ensamstående kvinnor som mist sitt barn hade en betydligt sämre tillfredsställelse med sin situation jämfört med ensamstående kvinnor vars barn föddes levande och ett psykosocialt stöd bör övervägas för dem. Smärtlindring under förlossningen när ett barn föds dött och om och hur produktionen av bröstmjölk inhiberas postpartum är områden som resultaten från studien visar ett behov av att ytterligare studera.