Abstract
Introduction: Threats and violence are a significant problem in the work environment and staff members in psychiatric inpatient care are at greater risk for exposure.
Purpose: This study aims to gain insight into staff perception and understanding of their work environment, especially where threats and violence have occurred.
Method: A qualitative content analysis was conducted for 207 incidents using Critical Incident Technique (CIT). Some comparison was done for participant reflection of incidents and the use of coercion.
Results: The incidents were widespread. Threats and violence were directed mainly at staff but also at relatives and other patients. Identification of physical injuries can put great psychological strain on staff. Other patients can be affected and quality of care can suffer. Few participants suggested long-term measures which indicates the potential for improvement. Two groups used coercion less. One group reflected more on treatment and approach. The other group attributed the incident to underlying factors based on flaws in the organisation or staff behaviour.
Conclusions: This study indicates that routines are deficient concerning threats and violence. Further research is necessary in this field to identify what works best. Successful methods can then be developed and shared with colleagues and other clinics.
Abstract
Sammanfattning
Introduktion: Hot och våld är ett betydande arbetsmiljöproblem som personal inom psykiatrisk slutenvård löper en ökad risk att utsättas för.
Syfte: Studiens syfte var att få insikt om personalens uppfattning och förståelse om den egna arbetsmiljön med fokus på situationer där hot eller våld förekommit.
Metod: En kvalitativanalys med Kritisk händelsemetod genomfördes på 207 händelser. Deltagarnas reflektioner över händelser och användningen av tvång jämfördes.
Resultat: Spridningen vad avser händelserna var stor. Hot och våld riktades främst mot personal men även mot familjemedlemmar och andra patienter. Konsekvenser av fysiska skador kan innebära psykisk påfrestning för personalen. Medpatienter kan påverkas och vårdkvaliteten försämras. Få deltagare föreslog åtgärder av mer långsiktig karaktär vilket indikerar en förbättringspotential. Två grupper som använde tvångsåtgärder i mindre grad identifierades: Ena gruppen reflekterade mera kring bemötande eller förhållningssätt medan den andra gruppen förklarade incidenter med bakomliggande faktorer, beroende på brister i organisation eller personalens agerande.
Konklusioner: Denna studie indikerar att det finns brister i rutiner kring hot och våldsincidenter. Mera forskning inom ämnet är nödvändig för att kunna identifiera vad som fungerar bra. Fungerande metoder kan sedan utvecklas och överföras till kollegor och andra verksamheter.
